Lyric

Gud förbarma dig över min själ

I djupet av tomrummet, där rädslor finns

Ett odjur jag skapat, född av oändlig aptit

En demon av slöseri, född från överseendets spree

Från val obevakade, nu förföljer mig

Keramikens tron, under belägring, under eld

Eko av plåga från en mags djupa begär

En monstruös skapelse, en börda jag äger

Rören stönar i tysthet och lämnar mig ensam

Åh, rören de stönar, under tryck och ansträngning

Ett monstruöst odjur som är orörligt, ett tecken på min skam

Keramisk förtvivlan, där vattnet står stilla

En blockad av skam som fördjupar min rädsla

I detta ångerrum, där luften blir kylig

Jag är vilsen i en spiral, drunknar i tårar

Änglar av ångest ropar av smärta

För titan orubblig, fast i avloppet

Den sitter som ett stenblock, självbelåten och säker

Ett monument över min dårskap, stolt och oren

Jag stirrar förskräckt när vattnet stiger

Återspeglar mina misstag, där allt hopp tar slut

En virvel av panik som virvlar runt

I det keramiska djupet, där min bot finns

Åh, rören de stönar, belastade av min svåra situation

En monstruös skräcktitan som förtär ljuset

Keramisk förtvivlan, där vattnet står stilla

En blockad av skam som fördjupar min rädsla

I detta ångerrum, där luften blir kylig

Jag är vilsen i en spiral, drunknar i tårar

Luften tjocknar av nederlagsstanken

Min keramiska fiende, vägrar reträtt

Kolven skakar i min darrande hand

Men denna ståndaktiga fiende vägrar att upplösas

Svetten sipprar ner som floder av ånger

När jag slåss mot detta best, genomvåt av svett

En olyckssoldat i detta fula bråk

Där den enda segern är att gå undan

Åh, rören de knarrar, under tyngden av min strid

En monstruös jätte orörlig, en förbannelse i mitt liv

Keramisk förtvivlan, där vattnet står stilla

En blockad av skam som fördjupar min rädsla

I detta ångerrum, där luften blir kylig

Jag är vilsen i en spiral, drunknar i tårar

När gryningen sakta går upp, sätter sig sanningen in

Ingen strid vann, ingen chans att lösa

Jag bär denna vikt, märket på min synd

I denna stilla överlåtelse finner jag frid inom mig

Tystnaden dröjer sig kvar när jag går därifrån

Ingen seger förtjänad, inga ord kvar att säga

Denna börda jag bär, kommer för alltid att stanna

En läxa som inte har lärts, i slutet av dagen

I stillheten jag finner, vad jag måste acceptera

Priset för mina val, i sorgsvepta nätter

Den här vägen går jag nu, med minnen bevarade

Är ödet jag omfamnar, genom tårarna har jag gråtit